Flagga för Dominikanska republiken

När Dominikanska republiken blev självständig 1821 användes en gul-blå-rödrandig flagga som var utformad efter Storcolombias modell. Den försvann i och med annekteringen av Haiti 1822. I den antihaitiska befrielsekampen skapade ledaren för Trintarians hemliga sällskap, Juan Pablo Duarte, en flagga som överlagrade ett vitt kors på den första, blåröda haitiska flaggan. Efter segern över Haiti 1844 hissades denna flagga som Dominikanska republikens flagga i samband med självständighetsförklaringen den 27 februari 1844. Av estetiska skäl ändrades flaggan till sin nuvarande form den 06.11.1844 (enligt andra källor den 08.11.1844). Det blå står för frihet, det röda för det blod som spillts i kampen för frihet, det vita korset för folkets religiösa tro.

Dominikanska republikens statsvapen visar en sköld med flaggan som förebild. I mitten finns fyra korslagda dominikanska flaggor, två korslagda lansar, en uppslagen bibel och ett gyllene kors. Vapnet omges av en krans av palm- och lagerkvistar. Ovanför en blå banderoll med statens motto i gyllene bokstäver: "Dios, Patria, Libertad" => "Gud, Fädernesland, Frihet". Nedanför en röd banderoll med delstatens namn, också i guldbokstäver.

Ett centrerat vitt kors som delar flaggan i fyra kvadranter; överst till vänster och nederst till höger blå; överst till höger och nederst till vänster röd; riksvapnet mitt i korsets skärande axlar.

Anthem

1. Quisqueyanos valientes, alcemos

Nuestro canto con viva emoción,

Y del mundo a la faz ostentemos

Nuestro invicto, glorioso pendón.

¡Salve! el pueblo que, intrépido y fuerte.

A la guerra a morir se lanzó,

cuando en bélico reto de muerte

Sus cadenas de esclavo rompió.

2. Ningún pueblo ser libre merece.

Om det är esclavo, indolente y servil;

Om det inte finns någon lama i hans huvud

Que templó el heroísmo viril.

Mas Quisqueya la indómita y brava

Ständigt altiva la frente alzará;

Que si fuere vil veces esclava

Otras tantas ser libre sabrá.

3. Que si dolo y ardid la expusieron

De un intruso señor al desdén,

¡Las Carreras! ¡Beler! Campos fueron

Que cubiertos de gloria se ven.

Que en la cima de heroíco baluarte,

De los libres el verbo encarnó,

Donde el genio de Sánchez y Duarte

A ser libre o morir enseñó.

4. Y si pudo inconsulto caudillo

De esas glorias el brillo empañar,

De la guerra se vió en Capotillo

La bandera de fuego ondear.

Y el incendio que atónito deja

De Castilla al soberbio león,

De las playas gloriosas le aleja

Donde flota el cruzado pendón.

5. Compatriotas, mostremos erguida

Nuestra frente, orgullosos de hoy más;

Que Quisqueya será destruida

Pero sierva de nuevo, jamás.

Que es santuario de amor cada pecho

De la patria se siente vivir;

Y es su escudo invencible, el derecho;

Y es su lema: ser libre o morir.

6. Libertad que aún se yergue serena.

La victoria en su carro triunfal,

Y el clarín de la guerra aún resuena

Pregonando su gloria inmortal.

¡Libertad! Que los ecos se agiten

Mientras llenos de noble ansiedad

Nuestros campos de gloria repiten

¡Libertad! ¡Libertad! ¡Libertad!